Testa våga

Det är lite mycket nu. Hos mig och hos många andra. Av olika anledningar.

Mycket med allt. Känslostorm inne och bitande kyla ute.
Vissa perioder i livet är rörigare än andra. 

Jag tror inte det finns något särskilt mönster eller ett specifikt sätt att beskriva dessa stormiga perioder där alla kan känna igen sig. 
Jag tror inte det finns några särskilda åldrar som är jobbigare än andra eller att alla “kriser” påverkar människor på liknande sätt. Men jag tror att det går att känna igen sig i och förstå människors jobbigare perioder i livet genom att jämföra med sin egna verklighet och erfarenheter. 
Men detta går bara om vi faktiskt pratar om det. 
Och det gör vi inte särskilt ofta. Varför? 

Jag har själv fått öva på att våga prata om när saker inte känns som de ska. 
Det är inte kul och det är definitivt inte lätt, men det går att öva upp. När jag väl har vågat har andra i min närhet kunnat hjälpa mig. Men bara om jag faktiskt öppnat mig först. 
Ibland säger folk att det är “modigt” att prata om sina tuffare perioder. Jag tycker det tvärtom är dumt och konstigt att INTE prata om något som ALLA går igenom FLERA gånger under ett liv. Större eller mindre kriser.
Jag kan bli så matt allt ska doppas glitter och strössel och träs en gloria över.
Verkligheten är inte så.

Verkligheten är att panikgråta in i sin väns vinterjacka på en busstation för att man har brustet hjärta. Verkligheten är också att snyfta med huvudet begravt i händerna vid köksbordet en onsdagkväll när föräldrarrollen känns övermäktig. 

Att gå hem med ångest i halsen efter jobbet på grund av en orättvis arbetssituation. Att på daglig basis deala med ilskna röster som säger att man inte duger. Att spegelbilden väser osanningar när man går förbi. Verkligheten är att ibland känna sig ensam trots att man är omringad av både partner och familj. Inte kunna sova för man oroar sig över pengar.
Att tvivla på om vägen man är inne på är “rätt”, är också verkligheten.
Och det är helt okej. Vilket vi skulle förstå om vi faktiskt vågade dela med oss av våra erfarenheter och på riktigt förstå att vi faktiskt delar dom flesta med andra.

Det finns inget som får mig att falla så mycket för andra som när de faktiskt svarar ärligt på ett “hur är det?”. 
- Det är ren skit faktiskt. 
Gud vad uppfriskande. Tack för din ärlighet. Nu vill jag vara ärlig tillbaka. 

Testa våga.
Vad är det värsta som kan hända?

bild från pinterest

-----------

Tyra Nord