När det tar emot som mest - det är då det behövs som mest.

Det är en tung tid på året. Mörkret kryper allt närmre. Dagarna känns kortare. Arbete hopar sig. Orken och energin sinar. Mattan känns längre och längre bort. Nästan som att det går på repeat varje år. 

Men vanor. Vanor är nog egentligen bara påhittade mönster. På något konstigt sätt så tror hjärnan att nu är det den tiden på året igen - då blir det såhär. Men det är nog bara ett påhittat mönster. Tror jag. 

Jag ska försöka bryta mönstret i år. När det tar emot som mest. När man sitter på jobbet och blir besviken över att man tänkt gå på yogan men man orkar inte eller man hinner inte. Det är då man bestämmer sig för att ens bokning ska vara kvar. Mötet med dig själv som du bokat in. Det du gör för dig själv för att hålla i längden. Det är det du behåller. Du tar dig till mattan. Tar dig till mötet med dig själv. Det viktigaste mötet som finns. Spelar ingen roll hur mörkt det är. Hur mycket arbete som väntar. Det kommer förmodligen fortfarande vänta ändå. Och din ork att göra det har sinat ytterligare lite till.

När det tar emot som mest - det är då det behövs som mest. När jag inte vill meditera. Det är då jag behöver masa mig dit ändå. Disciplinen. Möta det som är. Hur jobbigt det än är. För det är det som förankrar mig i nuet. Håller mig vaken och medveten om vad som händer inom mig. Utanför mig. Så jag inte trillar dit. Gropen som går nedåt eller närmre kanten till stupet. Det är ett ständig arbete. 

När det tar emot som mest - det är då det behövs som mest.

----
Johanna Alvin

IMG_5919.JPG